• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 09/05 2017 kl 01:30 -

Fritzon är inte ensam chef att ångra att hon tackade ja från början

Först ångern och sen den alltför välbekanta och förförande lockelsen. Det har blivit en del av chefsvardagen att stå emot frestelsen att med kort varsel ställa in ett möte vi aldrig skulle ha tackat ja till från början.

Det är därför enkelt att känna (chefs)empati med migrationsminister Heléne Fritzon (S) som förra veckan – med ett par timmars varsel och utan förklaring – ställde in mötet med sin norska ministerkollega Sylvi Listhaug. För de flesta chefer handlar ställa-in-lockelsen om möjligheten att frigöra tid, men Fritzons drivkraft var främst en rejäl och akut bondånger över att ha tackat ja. Den uppstod då hon blev varse att den norska ministern under sitt Stockholms-besök hade för avsikt att bete sig som en politiker och samla politiska poäng inför nästa veckas riksdagsval i Norge. Ett slagträ i den norska valkampen ville Fritzon inte bli.

Jag vill inte vara med i denna valkampanj." Heléne Fritzon, 29 augusti 2017

Som nordman ser jag väldigt många och goda skäl till att inte vilja bidra till att Listhaug får en mandatperiod till. Men det är förvånande att Fritzon inte redan innan hon tackade ja till mötet kunde förutse att en politiker ägnar sig åt politik och synnerligen så tio dagar före riksdagsvalet. Och som nordman är det personligt upprörande att Fritzon inte genomförde mötet som planerat. God takt och ton goda grannar emellan är en dimension, men det som upprör mest är den mediala uppmärksamhet som Fritzon gav Listhaugs Stockholmsbesök. Fritzons oförmåga att hantera sin varför-tackade-jag-ja-till-mötet-bondånger gjorde henne till ett obetalbart kraftfullt slagträ i Listhaugs valkamp. Vore det inte för Fritzon hade knappt en människa känt till den norska ministerns Sverigebesök.

Till skillnad från Fritzon faller få chefer för frestelsen att faktiskt ställa in. I de goda relationernas namn sitter vi av mötet och tar ångerklumpen i magen som ett passande straff för att vi inte förmådde tacka nej. Och klokt är det! Ännu klokare vore det om vi kunde bli bättre på att säga nej från början.

En stor majoritet chefer upplever att de spenderar alltför mycket tid i möten, och att den tiden till största delen är bortkastad. Det finns så många möten som aldrig skulle ha genomförts eller som skulle ha genomförts utan dig närvarande! Att mötena har kommit att bli så fruktansvärt många till antalet kan delvis förklaras med den nya tekniken. Allt som behövs är några klick i din kalender eller i ett mejl, och vips har någon annan bestämt hur du ska spendera torsdag förmiddag.

Men med den nya tekniken kommer också val. Vi kan tacka ja, vilket vi gör överdrivet mycket. Vi kan också tacka nej, vilket vi drar oss för – vi vill ju inte gärna uppfattas som ovilliga, motsträviga och okollegiala. Men vi har en möjlighet till, och det är att svara kanske. Det är den gyllne medelvägen som i de flesta fall är den mest vettiga. Vi liksom Fritzon skulle tjäna mycket på att reda ut några saker innan vi bestämmer oss. Vi kan klicka kanske och sen på ett trevligt och intresserat sätt ställa några frågor till möteskallaren. Vad är agendan, målet med mötet, vilka frågor ska mötet besvara och vilken är min tilltänkta roll och uppgift? Är möteskallaren någon som vi aldrig har träffat tidigare – som exempelvis norsk minister – krävs det också lite research kring personen och den verksamhet hen företräder.

Om inte annat, så ska Fritzon ha tack för att hon så kraftfullt har illustrerat hur vettigt och väl spenderade minuter det kan vara att klicka kanske innan vi lovar bort vår dyrbara chefstid och -uppmärksamhet!

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela