• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 11/14 2017 kl 03:31 -

Media- och kulturchefer tror att de har en svårare uppgift än andra chefer

Att alla landets divor, skitstövlar och alkohol- och drogmissbrukare har fått anställning inom media- och kulturbranschen kan bli det bestående intrycket efter höstens #metoo-avslöjanden. För många av branschens chefer är det sen länge sanningen.

När jag var mediachef fick jag ofta – av chefskollegor – höra att det var särdeles svårt att vara chef för just journalister. Knepiga och känslolabila divor påstods de vara. Bäst att låta dem hållas. Efter tio år i mediabranschen var min slutsats – föga förvånande – att journalister är som genomsnittssvenskar är mest. Men det är chefsbeteendet inom branschen som är avvikande.

Inom alla branscher förekommer det divabeteenden, trakasserier, övergrepp, missbruk och annat jävelskap. Journalist-, musik- och skådespelarprimadonnor i alla ära, men de är varken värre eller knepigare att hantera än ingenjörsgenier, stjärnadvokater, byggmästare, toppsäljare, cybernördar, stjärnkirurger, mästerkockar eller andra chefer och medarbetare som går till jobbet övertygade om att deras utmärkta prestationer ger tillåtelse att behandla omvärlden som skit.

– Är det någonstans de ”manliga genierna” föds och göds, så är det på film och tv, skrev skådespelarna i #TystTagning-uppropet i Svenska Dagbladet förra veckan. ”Föds och göds” – det är min övertygelse att orsaken till att just media- och kulturbranschen (än så länge) har dominerat #metoo-avslöjandena inte beror på att de som får anställning där är så märkvärdiga. Förklaringen är snarare att branschens (höga) chefer i större omfattning låter divorna och plågoandarna hållas. Och varför är det så?

Efter tio år som mediachef och femton år som chef- och ledarutvecklare, är det min erfarenhet att cheferna inom media- och kulturbranschen tillhör den grupp som får absolut minst chef- och ledarutveckling, stöd, feedback och uppföljning av sitt chef- och ledarskap. Och med minst menar jag att ”ingenting alls” är oftare förekommande än ”lite”.

Jag påstår inte att man behöver gå en chefskurs för att förstå att sexuella trakasserier och övergrepp är fel. Jag hävdar bara bestämt att det inte för någon utnämnd chef är självklart

• vad som ingår i chef- och arbetsgivaransvaret
• vilket ansvar chefer har enligt lagstiftningen
• hur en hel arbetsplats påverkas negativt när chefen låter divorna och plågoandarna hållas – och att den som får lida minst är chefen själv
• hur man som chef kan gå tillväga för att hantera oönskade beteenden som trakasserier, kränkningar, maktmissbruk, alkohol- och drogberoenden eller annan misär på jobbet.

Resultatet av den magra satsningen på media- och kulturbranschens chefer har tyngt tidningssidorna de senaste veckorna. Berättelserna under hashtaggarna #metoo, #TystTagning och #visjungerut säger sitt om ett bristande chef- och ledarskap. Uttalandena från branschens chefer avslöjar också att höjd i chefskapet saknas. En chef hävdar att det inte påverkar hans ledarskap alls att han är kompis privat med en sexuellt trakasserande medarbetare. En annan omtalar en medarbetare som ”skitstövel” och ”den elakaste personen jag känner”. Samma chef säger att ”ska teater- och filmbranschen förändras måste man först ta itu med manliga skådespelares missbruk av knark och alkohol”. Slutsatsen är inte ologisk, men att arbetsplatsens chefer i decennier har misslyckats med just den uppgiften är bedrövligt. En fjärde lägger fram egna döttrar som "bevis" på att hon skulle ha agerat mot sexuella trakasserier om hon bara hade fått veta. Och det är den gemensamma sången; om jag bara hade fått veta. Alla som en har de uppfattningen att deras chefsansvar är begränsat till att agera om någon drabbad vågar kliva in i direktörsrummet och berätta.

Alla tycks överens om att #metoo, #TystTagning, #visjungerut vittnar om bristande ledarskap (även utanför media- och kulturbranschen). Det är min innerliga förhoppning att ingen inbillar sig att lösningen är nolltoleransfloskler, nya policies från HR och att cheferna får en papperskopia av den nya AFS:en. Den enda vägen framåt om vi vill åstadkomma en förbättring är att ge chefer rätt förutsättningar.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela