Stefan Löfven kan omöjligt känna sig stolt över Gabriel Wikströms sjukskrivning

Jag förstår först inte varför jag blir så innerligt irriterad och lätt ilsken. Socialförsäkringsminister Annika Strandhälls (S) kommentar angående ministerkollega Gabriel Wikströms (S) sjukskrivning gnager.

Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström har ”haft känningar och symptom på utbrändhet under en längre tid” och i fredags meddelade han att han är sjukskriven. Wikström tror att han kommer vara sjukskriven till sommaren, varefter han har ambitionen att komma tillbaka till sitt uppdrag som minister. 32-årige Wikström drabbades också som 23-åring av utmattningsdepression och då tog det två år att återhämta sig, uppger han.

Som socialförsäkringsminister är Strandhäll ansvarig för landets sjukskrivningar och hennes största bekymmer inom området är ironiskt nog den lavinartade ökningen av sjukskrivningar på grund av stressrelaterade sjukdomar. (Enligt Försäkringskassan har sjukskrivningarna i psykiatriska diagnoser ökat med 111 procent mellan åren 2011 och 2016.) Strandhäll kommenterar Wikström-nyheten på Facebook, och inlägget hade inte varit så upprörande om jag inte vetat att hon starkt förespråkar att arbetsrelaterad psykisk ohälsa är ett chefs- och arbetsgivaransvar. Enligt ministern är det både villkoren på arbetsplatserna och ojämställdheten i hemmen som är orsak till ökningen av den psykiska ohälsan. Hårdare krav på chefer och arbetsgivare är Strandhälls mantra, som i en intervju i Uppsala Nya tidning;

“De måste anpassa arbetsplatserna för att förhindra att de anställda blir sjukskrivna men även se till så att de som varit sjukskrivna kan komma tillbaka till jobbet”.

I sak har Strandhäll helt rätt. Forskningen visar med all säkerhet att den arbetsrelaterade stressen och psykiska ohälsan hittar oftare och mer av sin förklaring i sociala och organisatoriska faktorer, än hos individen. Trots denna vetskap jobbar de flesta organisationer med individuella lösningar. Detta är bevisligen föga framgångsrikt – sjukskrivningssiffrorna skenar. Mot detta som bakgrund fick vi förra året nya föreskriften AFS 2015:4 Organisatorisk och social arbetsmiljö som förtydligar och ökar chef- och arbetsgivaransvaret. Strandhäll är mycket stolt över skapelsen.

Så tillbaka till frågan varför jag blir så attans irriterad på Strandhälls skrivelse kring den stressrelaterade sjukskrivningen inom den egna organisationen.

Den trivialiserande lättsamheten om att alla kan bli sjukskrivna av stress – även en minister är störande, men inte upprörande. Enligt Arbetsmiljöverket känner åtta av tio arbetstagare någon som har blivit sjuk på grund av stress på jobbet. Vi vet att det Wikström nu går igenom är mycket mörkare än den årliga och oundvikliga februariinfluensan.

Business-as-usual-floskeln kan jag förbise som ogenomtänkt. Mer störande är det att under tiden som Wikström är sjukskriven kommer hans ministerpost att tillfälligt tas över av just Strandhäll. Gissningsvis har Strandhäll redan fullt upp som socialförsäkringsminister och säkerligen utförde Wikström ett hyggligt dagsarbete som Strandhäll nu också ska axla. Det vore föredömligt om Stefan Löfven hade uppvisat tecken på att han har bläddrat i den nya AFS:en. Och fattat beslut med omtanke för den ökade belastning det blir för Strandhäll och departementets övriga anställda under tiden en hårt arbetande chef och arbetsledare är borta.

Det är nu jag blir vred. Strandhäll som normalt förespråkar chefs- och arbetsgivaransvar i situationer som denna, pådyvlar – när det händer inom hennes egen organisation – ansvaret på ”samhället”. Det är förtroendeskadande, men framförallt är det en missad möjlighet att kliva in i förebildsrollen som chef och arbetsgivare.

Också hennes stolthet över sättet som hennes chef har tagit sitt arbetsgivaransvar är häpnadsväckande. Att Stefan Löfven ”tillåter” en underställd chef att sjukskriva sig utan att få sparken borde inte imponera på någon. Allra minst en sjukförsäkringsminister som är väl insatt i såväl arbetsrätten som chefens ansvar i situationer som denna.

Förhoppningsvis är Stefan Löfven själv inte stolt alls. Jag vill gärna tro att han kände smaken av misslyckande då han innan helgen meddelades Wikströms tillstånd. Om Löfven fungerar som normalbegåvade och -empatiska chefer så ledde sjukskrivningen till grubblerier kring om han som chef kunde ha gjort mer, och tidigare. Återfallsrisken för de som har drabbats av utmattningsdepression är stor och Löfven borde självklart haft ett extra vaksamt öga på Wikström.

Strandhäll och Löfven gör det vanliga misstaget. Trots nya AFS:en och ingående kunskap om vad forskningen säger så hanterar de inom sin egen organisation stressen som ett individproblem för Wikström att ta sig an. En förklaring inom forskningen till detta vanliga misstag är att det är enklare och kostar mindre. I varje fall på kort sikt. Att skicka en stressad Wikström till psykolog, ordinera vila på soffan och sen arbetsträning tillbaka till jobb är så mycket enklare än att ta tag i det möjligen större sociala eller organisatoriska problemet på arbetsplatsen.

Stolt är inte rätta ordet, men lättad och glad hade jag blivit om Strandhäll och Löfven hade levt som de lär. Tillfället var så gyllene. De kunde ha axlat sitt chef- och arbetsgivaransvar genom att visa att allt det där som står i den nya föreskriften är möjligt. De kunde ha blivit det goda exemplet som erkänner känslan av misslyckande vid varje sjukskrivning oavsett orsak. De kunde ha sagt att de behöver se över sin organisation och arbetssätt, belastningen och förutsättningarna i ministerbefattningen och sitt ledarskap. Och de kunde ha varit öppna med den knepiga chefsutmaningen att leda rätt när uppdraget är komplext, och den utsuddade gränsen mellan jobb och fritid som trots sina avigsidor erbjuder en flexibilitet som många anställda för allt i världen inte vill vara utan. Det är precis detta vi vanliga chefer förväntas göra för våra underställda oavsett om stresskällorna finns på jobbet, privat eller både och. Det hade kostat Löfven och Strandhäll så lite och kunde gett så mycket. Att samtidigt visa omsorg för Wikströms integritet hade inte heller varit svårt.

Vi suktar efter förebilder och vägvisare på detta mörka och oerhört knepiga område. Förebildsförväntningarna är tyvärr låga på Löfven, Strandhäll och vilken som helst annan politiker oavsett partitillhörighet. Men det är upprörande att de som kräver så mycket av oss vanliga chefer lägger ribban så lågt för sitt eget chef- och ledarskap.


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen