• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 11/22 2015 kl 09:24 -

Chefen som ömkar sig över att företrädaren har gjort ett uselt jobb

Högsta chefen kliver fram först tjugo timmar efter uppgraderingen till historisk hög terrorhotnivå och påföljande minutvis mediauppvaktad SÄPO-jakt på en namngiven (fel)antagen terrorist. Nationen är spänd och orolig och hoppas på några lugnande ord från landets statsminister Stefan Löfven. Det är dock inte vad statsministern tycker att vi behöver. Mer brådskande är det att vi ska få veta att terrorbekymren beror på att hans företrädare har gjort ett så uselt jobb. 
 

Löfven inleder presskonferensen med att vädja till nationell samling – inget käbbel nu. Därefter går han vidare till att just käbbla. Han berättar att Sverige har haft en naiv inställning till extremism. Det gäller chefer inom det egna partiet, men framförallt chefer inom den tidigare alliansregeringen. 

”När vi tillträdde var det rent på bordet”. 

Löfven är långt ifrån ensam om att som chef peka finger på sin företrädare. Bara veckan innan bemötte rikspolischef Dan Eliasson kritiken från tusentals uppgivna och brevskrivande medarbetarna i tv-programmet Veckans Brott genom att vid upprepade tillfällen lägga skulden på sina företrädare.

”Ge mig chansen att genomföra en lönerevision, jag har inte fått göra det än. Jag tycker att tidigare ledning och Polisförbundet misslyckats hittills.” 

Jag tycker djupt och innerligt illa om beteendet att som chef tala illa om sin företrädare. Det gör mig lika upprörd varje gång, men också väldigt konfunderad. För det finns ingen som helst logik i ett sådant beteende. Jovisst, vi har alla ryggmärgsreflexen att skylla ifrån oss när det blir jobbigt. Men efter någon nanosekunds reflektion väljer de flesta att avstå och axla ansvaret.

Det finns självklart en moralisk aspekt i att inte tala illa om en person som inte längre är kvar och kan försvara sig. Men med handen på hjärtat så är det nog egennyttan som gör att de flesta chefer låter bli att peka finger på sin företrädare. Risken är nämligen stor att du förlorar såväl över- som underordnades förtroende om du inte visar respekt för det arbetet som har gjorts innan du kom in och blev chef. 

10 goda och helt logiska skäl till att aldrig tala illa om din företrädare:

• Din företrädare kan ha varit mycket omtyckt.
• Att kritisera din företrädare är lika med att kritisera dina nyblivna medarbetare, för ingen chef gör jobbet ensam.
• Folk kommer tänka att du inte bara pratar illa om din företrädare, men också om dem. Bakom deras rygg.
• Det skapar inget värde att skylla ifrån sig. Företrädaren har lämnat och kan inte fixa problemet, organisationen lär sig ingenting och problemet förblir olöst.
• Att peka finger skapar en skylla-ifrån-sig-kultur. Istället för att lägga kraften på att lösa problem, kommer medarbetarna att lägga tid och energi på att hitta någon att skylla på.
• Ingen chef kommer till dukat bord. Det ligger i chefsuppdragets natur att jobbet aldrig blir klart och att det alltid kommer finnas många saker att ta tag i.
• Folk kommer undra; ”Vad då, trodde du att det skulle bli enkelt?!” om du beklagar dig.
• En chefs viktigaste uppgift är att prioritera och fatta beslut ofta i komplexa sammanhang. Eftersom du inte har full insikt i varför företrädaren prioriterade som hen gjorde, så är det begåvat att avstå från att kritisera.
• Ingen bryr som om det som skedde förra veckan, i fjol eller för tre år sen. Folk vill veta vad som ska ske i morgon.
• Att spendera tid på att snacka om företrädarens tillkortakommanden ger starka signaler om att du varken har förmågan eller idéer om hur du ska lösa uppgiften framåt.

Det är min absoluta erfarenhet att det inte är de mest framgångsrika, kapabla, självsäkra och generösa cheferna som spenderar sin (och andras) tid på att rikta strålkastarljuset på sin företrädares faktiska eller påhittade tillkortakommanden. Och det är kanske just det som är främsta förklaringen till att jag blir så upprörd och illa till mods i möten med chefer som snackar illa om hen som hade chefsjobbet innan. Dessa cheferna sprider en dyster känsla av att hen inte är rätt person på sitt chefsjobb och ingen lämnas opåverkad.  
 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela