• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 10/18 2016 kl 02:14 -

Rikspolischef Eliasson behöver också pengar till hyran

Rikspolischef Dan Eliasson fick förra veckan frågan alla chefer gör klokt att svara ja på. Eliasson besked var emellertid nej.

Om 8 av 10 av dina medarbetare funderar på att sluta, om du blir kallad till riksdagens justitieutskott för utfrågning kring bristerna i din organisation, om landets största tidningar gör långa reportageserier om din verksamhets eskalerande otillräcklighet, om Statskontoret kritiserar den pågående omorganisation du är ansvarig för och om politikers du inte personligen har förolämpat, facket och kända professorer sågar din chefsinsats så vore det ett eftersträvansvärt sundhetstecken om du svarade ja på frågan. Helt enkelt för att det alltid är klokt att svara ja på frågan. Ja, jag har funderat. Det är varje ansvarsfull chefs plikt att regelbundet tänka över om det är dags att gå vidare och om det finns någon som kan göra jobbet bättre.

Aftonbladet: Åtta av tio poliser funderar på att sluta

Expressen: Sparka Dan Eliasson och alla som tror som han

Bra chefer sätter verksamheten och uppdraget först. Bra chefer ställer höga krav på sig själva och tar ansvar. Och bra chefer gör brutalt ärliga bedömningar av vad de förmår och har viljan och orken att åstadkomma. De frågar sig själva med viss regelbundenhet tre frågor:

• Har jag vad som krävs av kunskap, förmåga och ork/engagemang för att ta organisationen vidare?
• Finns det förutsättningar för mig att ta organisationen vidare? Saknas exempelvis förtroende så är det svårt att åstadkomma värst mycket som chef. Då kan du enträget ge dig attan på att du ska vinna tillbaka förtroendet. Det får ta de år det ta. Eller du kan inse att den tiden inte finns och det bästa för verksamheten är att överlämna till någon annan.
• Finns det någon annan som kan göra jobbet bättre?

I regel brukar chefer som har misslyckas eller gjort misstag få hint om att det är läge att grubbla på ovan frågor. Eller de får besked om att avgå. Sommarens och höstens skandalturer kring Riksrevisionen högsta ledning - landets tre riksrevisorer - är ett exempel att studera i sammanhanget. Nyheten kring missförhållanden i Riksrevisionens högsta ledning briserade i Dagens Nyheter (DN) den 26 juni. Några milstolpar:
 

Riksrevisor Susanne Ackum avgår
“Jag har agerat på ett sätt som innebär att jag anser det omöjligt att utöva mitt uppdrag som riksrevisor med fortsatt förtroende för mig och Riksrevisionen.”

Extra KU möte
Riksrevisorerna kallas till ett extra möte i Riksdagens konstitutionsutskott (KU). Efter utfrågningen meddelar KU att de inte har (juridiska) skäl att entlediga riksrevisorerna. Riksrevisorerna Ulf Bengtsson och Margareta Åberg meddelar att de inte tänker avgå.

Riksrevisor Ulf Bengtsson avgår
“Ifrågasättandet av mitt oberoende i kombination med mitt hälsotillstånd gör att jag nu drar slutsatsen att jag inte har den kraft, den ork och det engagemang som krävs för att jag ska kunna fullfölja mitt uppdrag som riksrevisor.”

Riksrevisor Margareta Åberg avgår
“Efter de senaste månadernas händelser har jag kommit fram till att det är bäst att myndigheten får en nystart genom en helt ny ledning som med full kraft tar sig an det viktiga arbetet att genomföra revisionsuppdragen och att driva utvecklingsarbetet och det förtroendeskapande arbetet vidare.”

Vi kan grubbla över hur det kommer sig att en chef som Susanne Ackum så omedelbart erkänner sina felsteg och förstår sitt ansvar. Det bästa för organisationen är att hon lämnar. Medan andra som Bengtsson och Åberg behöver lång tid (och hjälp?) att inse att de behöver lämna. Och sen gör de det helt utan att erkänna egna misstag. 

Förklaringen kan vara en ovilja att ”överge” verksamheten man anser sig brinna för. Sådant grundar sig i regel på en överdriven tro på egen förträfflighet och oersättlighet. Egna karriärambitioner och svårighet att erkänna ett nederlag kan också vara en mänsklig förklaring. Vi ska inte heller glömma att även (höga) chefer behöver pengar till mat och hyra, vilket är främsta anledningen till att det finns fallskärmar och avgångsvederlag. Ingen organisation vill ha en (högsta) chef som stannar för lönen. Och sist, men kanske framförallt så har inte alla chefer förstått vilket ansvar som kommer med chefsuppdraget. Nämligen, att sätta verksamhetens behov framför sina egna. Det är så man visar att man brinner på riktigt.

Och utan att påstå att rikspolischefen tillhör den kategorin, så behöver även framgångsrika och uppskattade chefer svara ja på frågan. Ja, jag har funderat på om det är dags att lämna. Som Påven Benedict XVI sa då han i 2013 som första påven på 600 år lämnade sitt chefsuppdrag:

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela