Taxiresenär Philip Botström är offer för en riktigt bra chef

Det är så snurrigt. Efter en 7 900 kronors taxiresa Sälen-Stockholm med ett pyrande mediadrev som följd förklarar sig SSU:s ordförande Philip Botström. Han började med att twittermeddelade att taxiresan var enda sättet att hinna till mötet med VU. Att han inte hade medverkat på mötet nämnde han inte, men det avslöjades snabbt. Och nu blir det ännu snurrigare.

SSU:s presstjänst säger att resan var en tjänsteresa och därför ska betalas med pengar ur förbundets kassa. Botström tydliggör i intervjuer att SSU bara i väldigt liten utsträckning är finansierat av skattepengar. Han berättar att han lider av stress och utmattningssymtom och helt enkelt inte kunde kliva ur sängen på mötesdagen. Taxiresan (som nu har gått från att vara det enda till det mest effektiva färdsättet) ångrar han fortfarande inte, bara att han inte gick på mötet. Samtidigt som han ångrar att han var så sjuk att han inte kunde kliva ur sängen slår han ett slag för att man måste få vara sjuk ibland. Hans slutsats av det hela är att han ska betala för tjänsteresan själv eftersom han blev sjuk. Efter avslutat tjänsteresa. Så snurrigt!

Jag lämnas med en starkt obehaglig misstanke om att den unga 26-åriga chefen inte har fått någon som helst introduktion till chefsrollen av sin arbetsgivare. Och att det förklarar hans brist på både välmående och (chefs)omdöme. Oavsett begåvning, är ingen född till att bli en bra chef. Jag tänker att Botström bland annat skulle behöva få lära sig att en chefs viktigaste uppgift är att prioritera, och att en chef inte slösar med ägarnas pengar oavsett om ägarna heter skattebetalare, medlemmar eller familjen Wallenberg. Han skulle också behöva kunskapen om att vara hemma sjuk från jobbet (med lön) är en lagstadgad rättighet i Sverige sen 1955. Och att man absolut inte blir ersättningsskyldig till arbetsgivaren om man insjuknar under en tjänsteresa. Än mindre om man blir sjuk efter tjänsteresan! Ingen chef ska behöva ha dåligt samvete eller ångra att hen har varit sjuk. Jag tänker också att Botström skulle gynnas av att få bekanta sig med ”Chefens lilla etiktest” bestående av fyra frågor:

  1. Är det lagligt?
  2. Känns det bra i magen?
  3. Kan du stå för det i media?
  4. Kan du stå för det inför medarbetarna?


För tio-femton år sen krävdes det lite ansträngning att få helt vanliga chefer att föreställa sig fråga nummer 3. Att de skulle hamna på kvällstidningarnas löp för att ha åkt taxi, inte betalat tv-licens eller för att de druckit för mycket vin på konferensresan. Idag krävs ingen chefsfantasi alls – verkligheten är fylld med exempel på helt vanliga chefer som hamnar med namn och storbild i mängder av medier efter att ha kallat en minister för h***, flitigt åkt flyg i förstaklass, tafsat på en medarbetare, hotat en medarbetare som vill prata med media, eller för att ha åkt på lyxig fjällresa för kommunens pengar.

Vi chefer har aldrig tidigare varit så granskade som vi är idag. En mer frekvent användning av ”Chefens lilla etiktest” borde därför vara högaktuellt för långt fler chefer än Botström. Delvis har det blivit så eftersom sociala medier har gjort det avsevärt mycket enklare att vara en visselblåsare och en anonym sådan. Men den främsta förklaringen är att vi chefer helt enkelt har ”uppfostrat” våra underställda väl. Under de senaste tio-femton åren har vi investerat mycket tid på att lära våra medarbetare att tänka som chefer och se till verksamhetens bästa. Nu har vi fått börja hösta.

Jag blir lite deppig varje gång det kommer en ny historia som Botström, Happo eller den tafsande vd:n. För jag vet att det slår hårt på alla chefers goda rykte och förtroende. Ljusare blir det när jag tänker på att bakom varje historia ligger det ansvarstagande anställda som bryr sig om, tar risken och ryter ifrån när de ser chefer som missbrukar verksamhetens förtroende eller pengar. Bakom varje visselblåsande medarbetare finns det några riktigt bra chefer!

För att bli en riktigt bra chef så krävs det förutsättningar. Det är därför mitt innerliga hopp att Botströms arbetsgivare ger honom det en nybliven chef behöver; kunskap, verktyg och stöd att bli en bra och välmående chef. Om inte Socialdemokraterna gör det, så gör jag det mer än gärna. Här på Chefshuset vurmar vi extra mycket för nyblivna chefer och vårt nästa Ny som chef-program börjar i mars. Philip Botström, jag bjuder och du är så varmt välkommen! 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen