Chefshets är mumma for folket, men det finns tydligen ett undantag

Allmänheten älskar när tidningarna ger sig på chefer, men jag har just lärt mig att det finns ett undantag. Där chefsbefattningen och brottet helt enkelt är för avtändande.

Dagens Nyheter (DN) har gjort en hedervärd granskning av Riksrevisionens tre högsta chefer. Senaste veckornas avslöjanden av chefernas förehavande är häpnadsväckande och ytterst allvarliga. Men trots klickmonster-ingredienserna ”höga chefer” och ”skandal” har övriga medier inte hakat på. Nyheten har gissningsvis främst nådd den lilla grupp DN läsare som inte snabbt scrollade vidare efter att ha läst orafflande ordet ”riksrevisor”.

Än mindre kittlande än titeln är chefernas brott. För i DNs berättelser finns det inga chefer som skriver falska löneintyg till sin före detta livvakt, som spenderar medlemspengar på porrklubb och egenbuteljerade viner, som far och flänger med affärsflygplanet, som bjuder chefsgrabbgänget på vräkiga jaktresor eller myndighetschefer som kräks på partiledare.

De föga rafflande avslöjanden i Riksrevisionens fall handlar om tre relativt nytillsatta riksrevisorer som har suttit på ”dubbla stolar”, som har ägnat sig åt underhållsinformation, som har riggat rekryteringsprocesser, som har delgett interna dokument till opinionsbildande sambo och andra utomstående med önskan om ”feedback”, som på magert underlag har lagt ned flertal granskningar och som har låtit vänskapsband gå före Riksrevisionens oberoende och interna regler.

Ni förstår kanske varför kvällstidningarna har nöjd sig med att berömma DN-journalisternas skickliga och samhällsnyttiga journalistik. Tre riksrevisorer som inte har följd de interna reglerna gör verkligen inget löp! Nej, sexigt är det inte, men samtidigt mycket mer allvarligt än lyxiga jaktresor eller egenbuteljerade viner. Inte bara för att Riksrevisionens högsta chefer så uppenbart har handlat på ett sätt som inte är förenligt med uppdraget att vara en oberoende granskare av den offentliga makten. Men också för att den här typen av chefsbeteende är mycket mer smittsamt. Höga chefen som skriver falska löneintyg eller driver porrklubb för medlemspengar är dåliga för arbetsmoralen, men underställda chefer och medarbetare behöver i regel inte anstränga sig ett dugg för att inte göra samma misstag. Inte nödvändigtvis för att deras begåvningsnivå är högre, men för att de helt enkelt inte har samma makt och möjlighet.

För makt har sina avigsidor. Makt korrumperar inte automatisk, men enligt forskningen ändrar den det mänskliga psyket och chefsbeteendet i två riskfulla dimensioner:

 GRÄNSLÖS: 
Makt ger lägre hämningar och mindre respekt för regler och sociala normer. Makten kan därför göra chefer till större fuskare, bättre lögnare och mer oförskämda.
Att chefer med mycket makt i de flesta fall kommer undan skuld göder i sin tur såväl hämningslösheten som det oetiska eller olagliga beteendet. Och om någon makttung chef blir påkommen så blir de chockade och irriterade över att omgivningen förväntar sig att de ska bete sig enligt reglerna.

 EGO: Med makt höjs också fokus på den egna personen. Mer exakt ökar den hur viktig man tycker man själv är relativ till andra människor och den ökar sannolikheten för att man prioriterar sina egna behov framför andras. Det i sin tur påverkar inte bara hur man ser på andra människor och fattar beslut, men också empatin och förmågan att lyssna.

Anställda på Riksrevisionen behövde emellertid inte makt för att anamma högsta chefernas sätt att sköta jobbet. Således var smittrisken mycket hög. Men jag tycker mig se två tecken på att organisationen var immun. Av Riksrevisionens omkring 340 anställda har under senaste året enligt DN 35 personer slutat och 30 personer tagit tjänstledigt. Och riksrevisorerna oegentligheterna nådde allmänheten efter relativt kort tid. Är min tolkning rätt så förtjänar Riksrevisionens mellanchefer och medarbetare stor honnör för att de stod fast vid uppdraget, oberoendet och sina principer. Alldeles föredömligt och väldigt upplyftande!

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

20 06

Att koppla bort jobbet på semestern är inget omtänksamt chefsbeteende

Av Vibeke Pålhaugen

Då Sverige 1938 införde lagstadgad rätt till två veckors betald semester följdes det av en genuin oro för att arbetarna skulle spendera sin semester på ohälsosamma… Fortsätt att läsa->

13 06

I huvudet på två chefer som trots episkt fiasko vägrar lämna

Av Vibeke Pålhaugen

Du har ingen att skylla på och ditt misslyckande är av en dignitet som du knappast kan sätta på kontot för ”lärorik chefserfarenhet”. Förtroendet för… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen