Det är ingen mänsklig rättighet att få sitta i Försvarsmaktens ledningsgrupp

Efter fyra års blodslit fick längdskidåkaren och OS-medaljören Emil Jönsson förra veckan beskedet att han inte får en OS-biljett. Jönsson berättar att han är besviken och känner sig tom, men att han respekterar beslutet. Sen lägger han till att ”Det är ingen mänsklig rättighet att åka på OS”.

Att Jönsson så tydligt tar ansvar för att petningen har en direkt koppling till hans egen prestation är uppfriskande. Trots hans meriter, alla försakelser och tusentals träningstimmar så är han inte rätt man för Sverige på startsträcket i Pyeongchang.

Samma typ av insiktsfullhet och ansvarstagande för lagets bästa hade det varit upplyftande om Försvarsmakten generalmajor Anders Brännström och hans anhängare hade visat. Brännström har vid upprepade tillfällen under två års tid högst offentligt uttalat sig negativt om Försvarsmaktens förutsättningar, arbete och förmåga. Nu senast i januari i en debattartikel i SvD samt i en intervju i DN. I fredags petade ÖB Micael Bydén Brännström från en chefstjänst i högsta ledningsstaben då förtroende saknades och att han ansågs ”inte lämplig för den befattningen”.

Det är föga förvånande att Brännström – som anser sig sitta på ”sanningen” – är överraskad och upprörd över att ha blivit omplacerad till annat chefsuppdrag. Han hävdar att 45 år i skattebetalarnas tjänst och NATOs förtjänstmedalj är tillräckligt med gamla meriter för att 2018 vara lämplig för en chefstjänst i Försvarsmaktens högsta ledning. Han lever också i tron att det var hans uppgift som chef för ledningsstabens totalförsvarsavdelning att få fram sanningen på bordet så politikerna kan fatta bra beslut för Sverige och framtiden”.

Det som däremot överraskar är alla höga chefer – inom bland annat Försvarsmakten och politiken – som anser det som förskräckligt att Brännström till slut fick konsekvenser, efter att gång på gång i offentligheten ha gått emot sin egen chef och ledningsgrupp. En upprörd Jan Björklund (partiledare Liberalerna) hävdar att det är försvarsminister Peter Hultqvist som har gett ÖB order om att peta Brännström. Det låter osannolikt eftersom mellanchefen Brännströms publika åsikter inte har någon som helst betydelse för Hultqvist. Det har de däremot i allra högsta grad för ÖB, Brännströms underställda och Försvarsmakten som helhet. Björklund påstod för ett halvår sen – i samband med Transportstyrelsesaken – att stuprörstänkande näringslivschefer får sparken på dagen. Det vet vi som är chefer i näringslivet att är struntprat. Björklund ska emellertid veta att Brännström däremot hade fått sparken på dagen redan för två år sedan om han hade varit chef inom näringslivet. Och det finns väldigt goda skäl till det.

Privatanställda har genom anställningen accepterat att lojaliteten till arbetsgivaren går före yttrandefriheten. Men för offentligt anställda är kritikrätten helig och ingår som en del i den anställdas grundlagsenliga yttrandefrihet. Jag förstår att det är skälet till att många är upprörda över Brännströms petning. Men man ska veta att utöver gott omdöme kan man – även i juridisk mening – kräva en viss lojalitet och begränsad yttrandefrihet även av offentligt anställda chefer med utpräglad förtroendeställning. 
Och sist men inte minst – oavsett privat eller offentlig sektor – så är det en självklar förutsättning för vilken chefstjänst som helst att den som får uppdraget måste tro att det är möjligt, och ha förmågan/viljan att driva verksamheten i beslutad riktning. Annars är man inte lämplig för chefsbefattningen. 

Det besvärande är det eldiga försvar av individen Brännströms rätt att sitta i högsta ledningsstaben, samtidigt som han i offentligheten går emot sin egen chef och ledningsgrupp. Det hade varit upplyftande med ett större Jönssoniskt förnuft och ansvarstagande för laget; nämligen Försvarsmaktens bästa. Om Brännström är en irriterande energi- och tidstjuv för ÖB och övriga ledningsgruppskollegor, så är det ingenting jämfört med den belastning han är för övriga delar av organisationen. Det är självklart helt förödande för jobbmoralen och produktiviteten i en arbetsgrupp att ha en chef som inte tror på sitt uppdrag och som anser det som sin livsuppgift att motarbeta sin egen chef och ledningsgrupp. Och det är förödande för hela organisationens moral och produktivitet att en person inom den högsta ledningen är offentligt illojal ledningsgruppens beslut. Brännström har självklart full rätt till åsikter som avviker från chefskollegornas, det har chefer inom alla verksamheter. Men som ÖB Micael Bydén beskriver så tydligt:

”När tiden för diskussion är över måste var och en acceptera att vissa beslut inte alltid blir så som man själv hoppats. Det betyder också att man litar på att den som fattat beslutet gjort det för lagets bästa. Det är en del av den militära professionen.”

Om Anders Brännströms livsuppgift är att ”få fram sanningen på bordet så politikerna kan fatta bra beslut för Sverige och framtiden” så ser jag två lämpliga befattningar för det; att bli Försvarsmaktens högsta chef/ÖB eller politiker. I väntan på ett sådant uppdrag är det mest omdömesgilla Brännström kan göra att sätta verksamhetens behov framför sina egna. Och liksom Emil Jönsson bli besviken, men samtidigt ha självinsikten att det kräver en viss prestation att få vara chef i Försvarsmaktens högsta ledning. Det är ingen mänsklig rättighet. 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

09 10

Att vara (rikspolis)chef är banne mig inget skitjobb

Av Vibeke Pålhaugen

DEEEET FIIIIINNS IIIIIINGA SKITJOOOOOOBB!!!! Den norska hotellkungen Petter Stordalen kastar upprört kavajen på golvet. Han har precis visat ett tv-klipp där den norska riksdagens talman… Fortsätt att läsa->

02 10

Inte alla brev från medarbetarna förtjänar chefens tid och uppmärksamhet

Av Vibeke Pålhaugen

Det är något djupt smärtsamt med det brev som 261 opolitiska tjänstemän skickade till sin chef på regeringskansliet förra veckan. Ledarkrönikörer, statsvetare… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen