• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 02/19 2014 kl 10:29 -

Chef 40+. Ännu finns det hopp.

Tre tjugoåringar delar på medaljerna i OS-grenen slopestyle. USA guld, Norge silver och Kanada brons. Killarna på prispallen är bästa kompisar. På riktigt. Kvällen innan blev nordmannen utsparkad från Kanadas hotell. Planen var att kolla på OS-invigningen tillsammans, men inte visste de att det var förbjudet att under OS hänga med utövare från andra länder. Chefernas beslut är för dem helt oförståligt och inget de tänker acceptera. Brodern till en av OS’ största medaljhopp i längdskidor dör oväntat dagen innan spelen börjar. 25-åringen hade varit sin systers bästa vän, men också en kär träningskompis till tjejerna i det norska landslaget. Chocken övergås bara av sorgen. När tjejerna ställer till start bär de sorgband, men i OS är sorgband förbjudet. För 80-talist tjejerna är det oförståligt och de bemöter IOC-chefernas skäll med värdig tystnad. Sorgbandet kvar på armen.

Jag känner mig glad. IOC-chefernas inhumana agerande gör mig förbannat samtidigt som de ungas agerande inger framtidshopp. Jag tänker att vi ”gamlingar” har en del att lära av -80/-90-talisterna och att de kommer att mäkta med att förändra där vi har gett upp eller inte längre ser. Men så deppar jag ihop en smula och det långt innan Norge har åkt längdskidsstafetter som om vi var på söndagstur. Jag kommer nämligen ihåg två artiklar från tidskriften Time på temat 25-åringar och hur de kommer att bli som chefer. Låt mig dela några citat.

Först om 25-åringarna som generation:
Never have the young been so assertive or so articulate, so well educated or so worldly. Predictably, they are a highly independent breed, and—to adult eyes—their independence has made them highly unpredictable

Today's young man accepts none of the old start-on-the-bottom-rung formulas that directed his father's career, and is not even sure he wants to be A Success. He is one already.

Sociologists call them "alienated" or "uncommitted"; editorial writers decry their "noninvolvement." 

Så om de unga som framtida chefer:
As they rise in company ranks, these junior executives are presenting some unusual challenges to their bosses, who have had to accommodate new life-styles and non-negotiable demands for increased personal attention, intensive career planning, openness with information.

On the job, they are still ready to challenge authority by asking many more questions than their predecessors did—or do. Today there is more questioning of decisions and more resistance. The young guys are less afraid to confront power, and they argue their cases better. Older managers talk about this in terms of insolence because their comfort level is being disturbed.

These youthful managers place a high premium on their lives away from the job. "What's important now," says Bruce Bernard, 30, who has just been promoted by Shell to division petroleum engineer, "is quality of life more than how fast you move up in the corporation."

Managers aged 27 to 35 are not only more determined to enjoy their personal lives but also more socially aware.

Inget nytt och du känner igen beskrivningen av 80-talisterna. Det är bara det att ovan citat är ifrån 1967 respektive 1978! Artiklarna handlar om den såkallade 68-generationen först som 25-åringar och tio år senare som 35-åriga chefer. Jag läser alltså om de unga åren till den chefsgeneration som just har / är på väg att lämna arbetslivet och som har bestämt att under olympiska lekar får inte en nordman hänga med en kanadensare och sorgband är förbjudet punkt slut.

Jag har gått från hoppfull, till deppig till hoppfull igen. Jovisst, det är en trist tanke att historien visar att ungdomens glöd är sig lik och att den tyvärr tynar bort med åldern. Men samtidigt, det är inte små förändringar 40-talist cheferna har åstadkommit. Jämställdhet, mångfald, miljöfokus, lång och delad föräldraledighet och teknologirevolution bara för att nämna något. Jag är väldigt nyfiken på vad 80/90-talistcheferna kommer lämna efter sig. Ännu mer nyfiken är jag dock på dig och mig. Vad kommer det skrivas i historieböckerna att vår chefsgeneration har åstadkommit? I den frågan känner jag personligen djup tacksamhet över att jag har si sådär 25 år kvar som chef...... . Om jag bara skärper mig så finns det ännu hopp om stordåd!

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela